Göteborgsposten – 4 maj 1861, sida 2

kuriren och räckte fram en skrifvelse, förseglad med huset Orlans vapen. — Ett bref från hertigen af Chartres! sade Fouch; ni misstager er säkert; det kan ej vara adresseradt till mig. — Utanskriften är likväl till hr Fouche, och ni är ju hr Fouch? — Javisst; men jag har icke den stora äran att stå i någon korrespondens med hans höghet. Kuriren svarade icke. Fouch tog slutligen depeschen med en känsla af allt lifligare för våning. — Hvad kan det nu vara igen? mumlade han och slet upp kuvertet. Augereau hade under tiden närmat sig liket och befann sig nu ansigte mot ansigte med de trenne främmande. Gorain och Gervais lågo ännu alltjemt afsvimmade och tycktes lika mycket beröfvade lifvet som baron de Broussac. Mannen i ljusa peruken höll sig väl dold i folkhopen bakom de trenne okända. — Hvad, sade Augereau med dundrande röst, hvad är det j stämmen upp för visor? Er väns motståndare, det är jag; och, morbleu! jag har slagits redbart och ärligt, förstån j? — Mördaren! skrek en utaf dem. — Han vågar komma hit tillade den andre.