kulera fram en enda ton. Fouch och Jean hade dessutom skyndat att ställa sig på Augereaus sida och de båda motståndarne föllo åter ut emot bvarandra. De båda borgarena stodo, dit man knuffat dem, orörliga som ett par bildstoder. Men ingen tänkte på de båda stackarne: allas blickar voro riktade på Augereau och baronen. Duellen var verkligen förfärlig. De båda moståndarne hade ungefär samma spel: samma styrka på båda sidor, samma skicklighet, samma kallblodighet. Under tiden hade vagnen dragits ut ur skjulet och tvenne hästar spännts för. Man var i färd med att spänna för den tredje. Brune och Nicolas vakade öfver stalldrängen. Mannen med den ljusa peruken hade försvunnit. Striden, som afbrutits tvenne gånger af motståndarne, för att ett ögonblick hemta andan, började åter med förnyad kraft. — För mig! sade Augereau om en värjstöt, som rispat upp skinnet på hans arm. Men det gör ingenting. Han föll åter en garde, gjorde en vacker fint, svängde klingan och stötte till, men hans värja mötte endast ett tomrum. Baronen hade, hastigt lutande sig ned med