venstra benet böjdt, stödt venstra handen mot marken och riktat en förfärlig stöt uppåt. Alla trodde Augereau vara genomborrad, och man väntade sig skola få se honom falla. Men han förblef stående upprätt... Baronens värja, som skulle träffa motståndarens bröst, hade endast mött den fladdrande skjortan och sönderslitit denna. Augereau hade genom att fort kasta kroppen tillbaka undvikit dödsstöten, men raseriet hade kommit honom att förlora sin kallblodighet. — Hund! skrek han. Jag sade dig ju, att jag känner till den italienska fäktkonsten. Med en prim förde han undan baronens värja och stötte till... Baronen sträckte ut armarne. Värjan föll ur handen på honom, han slog omkring i luften vacklade och föll tugnt till marken. Augereau torkade lugnt af sin blodiga klinga. — Jag är ledsen deröfver, sade han; men han har tvingat mig dertill. Hopen, som hittills återhållits åf den tjusning, striden utöfvade på densamma, rusade nt under ett förvirradt sorl in på gåden. Gorain och Gervais stodo alltjemt orörliga; baronens kropp hade rullat för deras fötter. Augereaus motståndare vred sig i krampaktiga dödsryckningar. Förstenade, tillintetgjorda, kunde de båda