(Efter ett utländskt blad.) Garibaldi uttalade för någon tid sedan i ett svar på en adress från Milano, att nationen icke bör lita på honom ensam såsom krigisk anförare. Italien, menade han, har många män lika så goda som han och dugliga att intaga hans plats när han faller. Detta är blygsamt taladt, men det är dock tillika sannt nog. En enskild person kan visserligen genom den makt, som förhållandena hafva skaffat honom öfver sinnena, blifva af sådan betydelse, att det genom hans plötsliga frånfälle kan uppkomma både saknad och förvirring; men hans dod blir döck sjelfva sakens undergång endast i det fall att det är han som skapat den. Har han t. ex. varit pretendent och representant för den legitima rätten och folkets historiska minnen så är slaget förloradt i det ögonblick han faller. Men Garibaldi har, som allmänt är bekant, icke skapat den italienska rörelsen ; han är blott ett barn af den, och den hari sjelfva verket gifvit honom bröder. Det är i hög grad intressant att lägga märke till huru samma tidsanda, längtan och stämning i olika trakter af ett land frambrin