Göteborgsposten – 1 maj 1861, sida 2

— Ah, se der är Nicolas! skrek Jean, som med stor uppmärksamhet sett utåt vägen. En karl syntes verkligen vid de närmaste husen af Arpajon komma springande af alla krafter mot den kullstjelpta vagnen. Det var den unge soldaten som kom med andan i halsen och pannan badande i svett. -Nå? frågade Fouch och gick emot honom. Nicolas utstötte en kraftig svordom och stannade flämtande. — Jag tror, sade han, att alla jag mött kommit öfverens om att lura mig. Man har låtit mig gå staden rundt tre gånger, innan jag kunde hitta fram till posthuset. — Finnas der hästar? — Tre! — Bravo! Och en vagn? — Nej, ingen vagn, de tvenne enda sådana Arpajon har, hade nyss tagits i beslag för en resa till någon herregård i närheten, men jag har I postmästarens vagnslider fått reda på en gammal bondvagn, som vi kunna begagna. — Förträffligt! Och ni har väl gifvit befallning om att man skulle spänna för? — Ja. — Kommen då, mina herrar; låt oss skynda till posthuset. Jean! ni kan låta postiljonen gå med sina hästar.