Göteborgsposten – 1 maj 1861, sida 2

men deras förvirrade hjernor, som ännu rönte inverkan af Fouchs sömnpulver, hade ej tillåtit dem genast förstå hvad som skett. Med halfslutna ögon, qväfda och nedtryckta under tyngden af de fyra andra reskamraterna, på hvilka jernbeklädnaden ännu låg, våndades de grymt, och Gorain isynnerhet rosslade, tillfölje af sin apoplektiska kroppskonstitution, som om han varit nära att uppgifva sin sista suck. När slutligen de båda arma borgarena återkommo till sina sinnen och väl stodo åter på marken, undslapp en suck af belåtenhet bådas läppar. — Seså, sade Brune, nu äro vi färdiga, att åter bege oss i väg. — Men Nicolas är icke återkommen! sade Fouehå och stampade otåligt i marken. Mer än en timma hade verkligen försvunnit, sedan den unge soldaten begaf sig i väg. — Om jag skulle gå, att söka reda på honom ? sade Brune. — Nej, stanna! svarade Fouchå hastigt. Vänta ännu litet! En half timme, derpå ännu en timme gick till ända, men ingen Nicolas kom. Fouch knöt sina händer så hårdt, att naglarne trängde in i köttet. — Corbleu! utbrast han slutligen, vi måste göra 088 underrättade!