Göteborgsposten – 30 april 1861, sida 2

fjedrar, ett brakande hördes och vagnen stjelptes tungt åt sidan. En axel hade sprungit af. Allt detta hade försiggått så bastigt att ingen af de resande kunnat ana det ringaste, och de rullade alla öfver hvarandra. De första husen i Arpajon kunde tydligt urskiljas ett stycke framför dem, upplysta som de voro af månens sista strålar. De båda hästarne hade fallit kull genom stöten, men postiljonen, hvilken säkerligen förutsett hvad som skulle inträffa, hade haft tid att hoppa ned från kuskbocken. Innan han dock brydde sig om att hjelpa de resande, som voro instängda i kuren, skyndade han till sina hästar, som lågo och sparkade i sina sönderbrutna seldon. I detsamma passerade en ryttare, som likaledes styrde kosan mot Arpajon, i galopp förbi den kullstjelpta vagnen. — Jag skall skicka folk hit till hjelp! skrek han till de resande, som ännu lågo och kraflade om hvarandra i vagnen. Postiljonen bade vändt sig om och räckt fram handen. Utan att hålla inne sin häst lät ryttaren en börs falla deri, hvilken postiljonen lugnt stoppade på sig.