Hon skulle fråga, men baronen gaf henne ej tid dertill. Han ställde sig vid hennes säng, tog hennes händer och betraktade henne med en forskande blick. — Laura! sade han, chevaliern och jag ha nyss gjort en sällsam upptäckt. Vid foten af den stora linden på gräsplanen ha vi funnit liket af ett nyfödt barn. -Åh, store gud! utbrast den unga flickan djupt upprörd; ett dödt barn! — Ja, fortfor baronen och betraktade med ännu mera djupt forskande blick sin syster; och liket är flere månader gammalt, från den tid vår mor var i Paris och du befann dig ensam här med Gertrud, din gamla amma. Förstår dn, Laura ? Laura spärrade upp ögonen och såg på sin bror med en så uppriktig förvåning, att denne kände tviflet åter vakna, på samma gång en stråle af hopp lyste i hans ansigte. — Förstår du då icke, Laura? upprepade han med mindre sträng ton. — Huru kan du vilja, att jag skall förstå ? svarade den unga flickan med ett uttryck, som tillkännagaf att hon, om hon vore brottslig, redan sjunkit djupt. — Hvad! utropade baronen, du vet icke, att ett nyfödt barn blifvit nedgräfdt i vår trädgård, vid foten af den stora linden?