det för bevis, ni säger er ha upptäckt! jag vill se dem. Baronen ryggade förvånad tillbaka. Jag vill veta det! jag vill se dessa bevis! upprepade Laura. -Kom då! svarade baronen och gick. De skyndade båda ned till linden i trädgården. Chevaliern och Noöl voro ännu qvar, der baronen lemnat dem: den ene stod upprätt med upprördt ansigte, rynkade ögonbryn och hotande blickar: den andre låg till hälften på knä vid den ännu öppna grafven och tycktes vara ett rof för de dystraste tankar. Baronen stötte fram Laura samt visade på den lilla grafven och den orörlige trädgårdsmästaren. — Se här bevisen på ditt brott, sade han, och se der din medbrottsling! Laura lutade sig instinktmessigt öfver grafven och sänkte sina blickar ned i densamma. Hon stod ett ögonblick stilla liksom slagen af förvåning ; derefter utstötte hon ett sönderslitande skri, vacklade och föll sanslös ned på gräsmattan. Baronen kände det hopp försvinna, som ett ögonblick åter vaknat inom honom. Chevaliern drog häftigt sin värja ur skidan. (Forts.)