— Nej, det känner jag icke, min bror. — Laura! du kommer väl åtminstone ibog att du var sjuk under vår mors frånvaro? — Javisst, min bror, svarade Laura med: den lugnaste ton, skref jag icke till dig om mitt tillfrisknanode? — Hvad begagnade du för en läkare? — Ingen. Gertrud kurerade mig ensam. — Hvad var det för sjukdom? — Frossa, det vet du väl. — Du ljuger, olyckliga! utbrast nu baronen häftigt. — Jag? sade Laura och reste sig upp i bädden. — Du har vanhedrat det namn jag bär, fortfor baronen, och du darrar ej ens, när jag säger dig, att jag upptäckt bevisen på din vanära ! Laura föll tillbaka på kudden: hon utstötte ett doft klagorop och svimmade. När hon åter kom till sans, tog hon en peignoir, hvilken hon svepte omkring sig, skyndade ur bädden stack sina blottade fötter i ett par tofflor och grep sin brors arm. — Ni har talat om vanära, sade hon med darrande stämma; ni har sagt er ega bevis på mitt brott! Hvad är det för ett brott, för hvilket ni anklagar mig? jag vill veta det! Hvad är