Göteborgsposten – 25 april 1861, sida 2

vågat att ens i skötet af sin familj uttala sin önskan om en så farlig resa som den från Paris till Havre. — Arpajon ligger på denna sidan om Orlans och hafvet är beläget ännu längre bort, svarade Fouchå och räckte fram en liten dosa åt sina interlokutörer. Dessa besvarade detta artiga anbud med att sticka sina fingrar ned i dosan. Fouch tillslöt henne derpå, utan att dock sjelf taga sig en pris. Arpajon! upprepade Gorain med förståsigpåare-mine; jag vill likväl minnas, att hafvet sträcker sig ända dit. — Ni vill således gerna se hafvet? — Jag längtar obeskrifligt derefter, min bästa herre; men, ack! jag skall aldrig få denna längtan tillfredsställd. — Bah! hvem vet? — Åb, det är föga troligt! — Ni skulle kunna misstaga er. Det är möjligt, att denna vår resa förer oss ända till hafskusten. — Tror ni! utropade Gorain och spratt till på sitt säte. — Jag säger blott, att det är möjligt. -Ah! jag skulle då bli riktigt förtjust! — Jag med, tillade Gervais. Förbländade af denna lysande utsigt för dem,