Göteborgsposten – 25 april 1861, sida 1

. -—! samlats. På aftonen samlade man sig änn en tredje gång i en otalig mängd, men denn gång icke för att betyga sin sorg öfver sin döda landsmän, eller sin vördnad för sin le vande Fader, såsom man benämner grefv Zamoyski, utan för att betyga den ryska sty relsen sin otillfredsställdhet med de åtgärde den vidtagit och de löften den gifvit. De öppna stora platsen utanför det vice-konungs liga slottet var derföre samlingsplatsen, oc! vicekonungen den man, som man sökte. Slot tet omgals genast med trupper, som komm ut från den inre slottsgården, och folket upp manades att bege sig hem, Folket var uta vapen, det hade ingen afsigt att bruka våld De önskade endast att ge tillkänna för rege ringen att nationens önskan var emot upplös ningen af Landtbruksföreningen samt att na tionens önskningar allt fortfarande voro otill fredsställda. De kommenderande generalern; svarade såsom krigsmän, att de icke kändt till dessa saker, samt upprepade sina uppma ningar till mängden att skingra sig. Slutli gen gafs dock en försäkran, att folkets önsk ningar skulle tillkännagitvas för fursten, oci då militären drogs tillbaka skingrade sig fol ket äfven genast. Så slutade söndagen, och måndagen förd med sig denna obestämda, oroliga och osäkre känsla som vanligtvis bådar en storm. De var en romersk-katolsk helgdag. Som vanlig vore bodarne slutna, verkstäderna toma, oct stadens befolkning till största delen ute pi gatorna. Den tidigare delen af dagen förgick utan någon orolighet; men mot kl. 5 blet dei uppenbart, att något skulle komma att inträffa Strömmar af menniskor — män, qvinnor och äfven barn — syntes sträfva i en enda rikt ning, allesamman åt det vice-kungliga slottet till. Omkr. kl. 7 höjde sig tvenne raketer och tvenne skott dundrade sin signal öfver staden. Vi visste alla alltför väl att blodsutgjutelsens arbete hade begynt. Etter några minuter rusade sqvadroner och afdelningar af kavalleri och kosakker genom de förnämsta gatorna för att intaga sina förut bestämda ställningar. Hvarje öppen plats besattes och hvarje dominerande position satte man sig i besittning af. Genast derpå hördes infanteriets eld på afstånd. Det var ett förskräckligt ögonblick. Medborgare — låt vara, samlade för att göra demonstrationer mot regeringen — men i alla fall medborgare, obeväpnade och utan att vara istånd göra motstånd, nedskjutra likt hundar! Det är sannerligen icke en åtgärd för det 19:de århundradet och för det civilicerade Europa. — Hopen hade samlats i stort antal och en trumslagare sändes ibland den för att med trumslag ge den tillkänna att skingra sig. Detta upprepades tre gånger, men utan verkan. Och i sjelfva verket huru skulle det kunna hafva varit annorlunda, ty många hade samma morgon emottagit det sista sakramentet och voro fullt beredda att dö? — TI detta ögonblick visade sig markis Wielopolskis ekipage bland folkmängden på väg till slottet. Det anfölls