— Tvenne vänner till Bernard: Gorain och Gervais. Fouch omtalad? nu hastigt afsigten med det besök han nyss erhållit. Under tiden afvaktade de båda borgarena oratorierns återkomst. Då Fouch6 lemnade kammaren, sutto Gorain och Gervais i början alldeles tysta och betraktade hvarandra, utan att säga ett ord; men deras blickar voro dock temligen vältaliga. Öfvertygade om att de voro ensamma, hade de båda borgarena på samma gång utstött en suck af denna belåtenhet, som hvarje menniska känner, efter alt ha utfört något, som först tycktes henne öfverstiga hennes krafter, och ett triumferande leende upplyste deras vanligen uttryckslösa ansigten. — Uff! sade Gorain, vi äro då ändtligen vid målet. — Uff! sade likaledes Gervais, vi ha varit särdeles skickliga, min vän. — Ah! inföll Gorain med något blygsam mine, man vet nog, att vi icke äro så dumma, Gervais. Hr Danton, min hyresgäst, sade mig just häromdagen, att jag hade ett mycket godt hufvud. Men, uppriktigt taladt, jag hade ej trott er om att vara så klyftig. — Vana vid affärer! svarade Gervais leende. — Kort och godt, vi ha lyckats!