dock att genom en snabb rörelse förekomma honom. — Hr Brune! hviskade han brådskande, smyg längs venstra husraden i skuggan, och se väl efter på de båda gator, som korsa denna. Jag tror, att man spionerar på oss. Brune skyndade fram i den angifna riktningen och Fouchå gaf tecken med handen åt Jean och Nicolas att stanna qvar, der de voro, samt smög sig bort längs högra husraden. Några minuter derefter kommo de båda tillbaka. — Nå? frågade Fouch. — Intet! svarade Brune. Såväl denna som de båda andra gatorna äro alldeles öde. — Jag har ej heller sett något. — Då har ni misstagit er i er förmodan. Fouch svarade icke: han skakade blott sakta på hufvudet. — Hvad kan ni frukta? frågade Brune. — Allt! svarade Fouch; vi ha att göra med mäktiga fiender, som ej skola rygga tillbaka för något medel, för att för hindra oss uppnå vårt mål. Men vi få handla efter omständigheterna. Jag får emellertid äfven underrätta er om, att vi ha tvenne nya reskamrater. De trenne unga männen gjorde en åtbörd af förvåning. — Hvilka då? frågade Nicolas.