KRATRAR NRA AT IRIAR CI NEIRAR 6 förstånd deruti, kanske är denna känsla a förtviflan helgad af för långa marter, för at icke polackon skulle ha rätt att hoppas et ljus i sitt mörker, en befrielse ur fängelset ett återställande af sin rättmätiga egendom Han vet ännu icke hvad han gör, då han knyter handen emot fiendon, han vet icke om en enda möjlighet att segra i kampen för sir frihet. Han vet blott att han har rätten, han tror på vedergällningen och kanske att dess stund just nu är inne. Och om den stunden nu är inne, då få vi skåda en strid, om hvilken referaterna skola underhålla icke blott vår nyfikenhet utan våra bästa och ädlastc känslor. År det nu som rättvisa skall återgifvas Polen, då är det skäl att jubla öfver vår tid, då är det skäl att hoppas mycket mer för frihetens såk i Europa och så för friden på jorden. Noch ist Polen nicht verloren, det är en gammal visa, som kanske snart blir modern igen. Låtom oss stämma in i den allihop. I går var den stora balen på slottet till förmån för prins Augusts hemkomst från Egypti land. Det glänste, det strålade af ljus ifrån festvåningen i fenstren; tänk hvilken herrlighet innanför. Vi, soni äro profana, veta ej något derom annat än hvad vi kunna fö oss meddeladt af våra vänner, som äro kam marjunkare eller bättre opp. Redan har man klandrat all den lyx som onyttigt användes på de förnämas roligheter i denna månad, och vi skola visst icke berömma den. Derjemte är vordet anmärkt det opassande i att låta djurgårdshjeltarne få vara med, att låta dem dansa med de ädlaste fröknar, låta dem skåda kungligheten på nära håll och hafva anseende af de mest honetta kavaljerer. Aja, det är dumt. När ingen arrest blef af, borde man väl åtminstone nekat umgänget under närmaste säsongen åt dessa vägafridsstörare, som dessutom icke ega några anor, utan blott sin uniform och sina pengar att briljera med. Kanske afunden talar hos oss? Det är i sanning bra hårdt att vi och andra skribenter skola vara uteslutna från societetens himlar. Vi ba inga meriter för dem, det är sannt, vi äro vanligen inga kavaljerer — Men det felet kunde kanske afhjelpas. Kunde det icke vara omvexlande att använda vår esprit i en franqaise eller kotiljong i stället för i en ledande artikel? Jovisst, hur ljuft! men denna ljufheten är oss förnekad; man tolererar i Sverige hellre alla sorts läsare än författare. Åtminstone behöfs det att vara minst professor och kommendör och dertill beskedlig för att blott få spisa vid konungens bord. Vi — låtom oss vara morska — som i alla fall leda opinionerna vid handen och sträcka vår pennas spira öfver verlden, vi få partout icke vara med om en hofbal, utan få stå utanför och längta efter eller förakta herrligheten efter behag. Åh, man blir antingen topp tunnor rasande eller också stoisk filosof, röd i synen af harm och slutligen i hela sin politiska färg. Se dig omkring, nicht wahr? Två personer ha mördat sig, i går var det eldsvåda å söder och, efter gammal vana samt efter hvad stockholmsskrocket säger, blir det väl än mer ledsamt. Dock fröjdar oss våren och, fastän kall och ovänlig, är hon skön och förför oss till glada förhoppningar. B. P.