skickat i hälarne på mig! tänkte han. Men huru kommer det sig, att valet kunnat falla på tvenne sådana nöt? Grefve de Sommes har alltför skarp blick, att jag skulle ett enda ögonblick kunna tro, att han i detta afseende misstagit sig. Nej! nej! ... äfven der måste finnas en snara! En vagn hördes nu rulla nere på gatan. Fouchå höjde hufvudet; hans beslut var fattadt. — Mina herrar, sade han till de båda borgarena, som ännu afvaktade hans svar med alltmera synbar oro, mina herrar, jag uppskattar fullkomligt den goda afsigt, som förestafvar edert handlingssätt och jag sätter mig på intet sätt, för min enskilda del, emot uppfyllandet af er önskan . .. Varen goda och vänten mig här några ögonblick! jag skall underrätta mina reskamrater och kan på förhand lofva er deras fullkomliga bifall. Fouche hade med dessa ord närmat sig dörren. Utan att gifva Gorain eller Gervais tid att uttala sin tacksamhet, lemnade han nu rummet och skyndade utför trappan. En vagn, förspänd med tvenne hästar, höll utanför förstugudörren. Tvenne unga och lifliga män hoppade ur vagnen; den ene var klädd som militär, den andre som en välmående borgare. Jean, som väntade i förstugudörren, skyndade emot de båda nykomna, men Fouchå hann