Den stackars påfven sitter i sin Vatikan och kardinalerna veta sig intet råd. Viktor Emanuel, det nya Italiens nye konung, tänker snart att taga sitt residens också inom verldsstadens portar. Men hur skall detta gå till, hur skall konungens och hans helighets nåd trifvas ihop på så nära håll, hur skall den enes konstitutionella enkelhet och den andres helgonaprakt taga sig ut tillsammans? — se detta och mycket annat äro stora frågor till alla kannstöpares besvarande. När påtven visar sig i staden, åker han efter spann, företrädd af schweitzergardet i sina brokiga kläder och efterriden af nobilgardet i silfverharnesk och silfverhjelmar. Och när han lyfter sina välsignande fingrar, hvilket han städse gör, falla alla rättrogna på knä i stoftet — detta må vara huru som helst beskaffadt — och finna sig ofanthgt lyckliga öfver den helige fadrens åsyn. När den galante kungen promenerar med en kavaljer på Corson, så ser han ut som en vanlig hygglig man, och många gå honom förbi utan att lyfta på hatten. Men detta går ju rakt icke an. Antingen måste påtven ikläda sig en annan kostym och vara som annat folk når han är ute, och endast derhemma i Peterskyrkan ståta med påtågelstjertar, gyllene rockar och tofflor att kyssas, eller måste Italiens konung förstå att skaffa sig en hofglans, som öfverlyser allannan och för hvilken romaren efter gammal vana rullar sig i stoftet. Bäst vore utan tvifvel om St. Peters efterträdare flyttade med allt sitt heliga pick och pack till Jerusalem, som ju borde vara en kristendomens hufvudstad. Der, endast regerande öfver kyrkan och efter ett nytt och bättre regeringssätt, skulle tilläfventyrs hans spira sträcka sig öfver de gamla trakterna, så länge ännu munkar göras ull helgon och syndaförlåtelse går i handeln, der skulle han sitta i frid och ro och ej som nu i Rom frukta för sina närmaste vänner, fransoserna. Men Peterskyrkan, påfvegrafvarne och allt det der? invänder man. Välan, detta blir ett museum, och hela det gamla och hela det påfliga Rom bli hädanefter ett mål för konstälskare och turister. Inga pilgrimer vandra mera dit, för att låta sig tvättas om fötterna i silfverbäcken och inga kastrater sjunga påskmessorna i Hixtinska kapellet. Detta är skillnaden. Viktor Emanuel måste vara ensam i Italien och ensam i Rom. Han är kraften, friheten och lyckan. På påfvens helighet tro vi icke mer. Påfvens Rom var ett dåligt näste och man har för längesedan derom gjort sig qvick med påståendet, att Gud finns i hela verlden, utom i Rom, ty der har han en ståthållare. Polen — se der ett annat land, som ännu lider, se der ett folk som ännu bloder, se en olycka som bör behjertas och afhjelpas. Ack, men hvar är den frihetshjelte som i spetsen för en försvagad och jemväl förskingrad nation vågar höja rättvisans baner och ropa på den hämnd, som dock förr eller sednare måste komma för Polens delning. Här är det icke en liten Bomba att besegra och fördrifva, här måste man hålla stången emot trenne af Europas mäktigaste riken. Hvad vill väl det ringa och kufvade folket emot öfvermakten och är det icke ett vansinne att ställa till demonstrationer och låta sig dödas af militären? Ja, men kanhärda ligger det ett hemligt