perlor och blomster, underrättar oss helt plötsligt att S:t Domingos sköna ö, den delaf den nya verlden, ötver hvilken lsabella den katholskas baner först svajade, åter har blifvit en spansk provins under den ärorika Isabella II:s lyckliga regering. Den törsta Isabella, säger den, ryckte S:t Domingo fram ur mörkret, den andra Isabella förskingrar den storm, som höll på att ödelägga detsamma; den första gal det evangeliets budskap, den andra skall gitva det dess politiska pånyttfödelse; länge lefve Spanien, drottningen och S:t Domingos ö! — Detta är händelsens poeviska sida. Hvad prosan beträffar, är allt hvad vikunna tillägga, att ett emigrationssystem efter ordentliga Yankee-principer har pågått från Cuba till S:t Domingo, samt att emigranterna fått order att hissa spanska flaggan och proklamera förening med Spanien. Detta har också blifvit gjordt den 16:de Mare med den östliga delen, till de svartas icke obetydliga förvåning. Spanien tror dock icke helt och hållet på koloniens goda vilja och en krigisk expedition har afgått från Havana. Det är troligt att den vestra republiken snart skall följa samma öde. Ja, händelsen kan betraktas såsom säker, så framt ingen europeisk makt lägger sig i saken för att förhindra det. Denna händelse ger anledning till många reflexioner. Hade det varit en kolonis verkliga och frivilliga återvändande till sitt moderland efter att hafva proberat fyratio års oroligt oberoende, så hade den förtjenat att taga plats bland historiens märkvärdigaste händelser. Underrättelserna från Cuba synas dock icke bestyrka detta, utan tyda på att händelsen snarare måste betraktas såsom en omsorgsfullt förberedd och djupt anlagd plan å Spaniens sida för att återvinna en del af sina förlorade kolonialbesittningar. Men äfven om det förhåller sig så, är händelsen föga mindre märkvärdig. Det var icke för längesedan, som de nordamerikanska fristaterna hotrade Spanien med en invasion å Cuba, så framt det icke ville gå in på att sälja denna ö åt dem, och nu finna vi Spanien sjelt blifva den angripande och i stället för att uppgifva en koloni försöka att eröfra en annan. De som hafva känt sig hänryckta af Spaniens gamla romantiska litteratur — och de äro få, som icke hafva gjort det — skola känna ett visst nöje af avi se en nation, vid hvars namn så många ärofulla och romantiska minnen äro förenade, åter söka att resa sig från en tvåhundradetemtioårig mneslig dvala, för att åter träda fram och spela en framstående roll på den nya verldens skådeplats, hvilken en gång uteslutande var dess egen. — Man känner dock för litet för att kunna djupare spekulera öfver motiverna till detta framstående steg. Det är möjligt att vi uti detsamma se den första följden af den tilldragelse, som för hvarje dag blifver allt vigtigare, nemligen upplösningen af den stora förbundsstat, som lnttills har utöfvat ett så afgörande inflytande öfver den vestra verldens öden. Spanien uppträder med bestämdhet, emedan det icke längre fruktar för Förenta Staternas planer och troligtvis också, emedan det vill förekomma hvarje företag mot S:t Domingo, som den södra konfederationen kunde hafva för afsigt att inlåta sig på. Förenta Staterna smaka upplösningens första frukter, och de måste vara