Göteborgsposten – 23 april 1861, sida 2

So em————— ——————-——-0LL Från Utlandet. Den förut omnämnda, lyckligtvis mest dämpade bourbonska sammansvärjningen i södra Italien visar sig med hvarje dag mera storartad i sina utgreningar. Tillochmed fångarne i Vicaria voro med i komploiten och skulle gå löst på Neapel. Fångvaktarne, uppsyningsmännen, som äfvenledes deltogo iden snygga insurrektionen, blefvo, 40 till antalet, i rätt tid fasttagna och förda till fästet del Ovo. Rörelsen skulle samma månad bryta uti Neapel och provinserna, och folk, som skulle slå till, var fördeladt på alla punkter. De sammansvurna buro såsom igenkänningstecken en jernring; 45 af de i Neapel häktade sammansvurna buro dylika ringar; likaså 18 som häktades i Sant Antonio. Husvisitationerna lerna alltjemt nya upptäckter. Sålunda fann man i klostret Santa Maria la Nuova en mängd soldatuniformer jemte komprometterande papper. På exercisplatsen hade bourbonska soldater, alla försedda med jernringar, samlat sig kring den hvita fanan och sökte derstädes lägra sig. klostret Virgini fann man brefvexlingar me d de i Gaöta belägrade och, såsom det säges, äfven en korrespondens med Frans II sjelf. Nära posthuset påträffades 1,500 redan brukade gevär. För krutförråd var så väl sörjdt, att endast i ett hus, tillhörigt en af de sammansvurna, lades beslag på fyra centner krut. Hos en skomakare i Mercato togs tillochmed en Orsinisk bomb jemte en mängd andra dolda vapen af polisen. I Portici häktades hela skaror af bourbonska soldater, som legat gömda hos invånarne. I provinserna såväl som i Neapel utmärkte sig nationalgardet öfverallt, endast i Castiglione blef det öfverrumpladt, men knappt hade de sammansvurna segrat, förrän de började plundra husen. Dertill kommer, att man alltjemt får reda på falska pilastrar och kopparpenningar, som preglats i Rom. Det äri sanning vackra historier dessa, och väl värda en lika ironisk lagerkrans som den några inspirerade furstinnor i Tyskland skänkte den tappra drottningen af Neapel, med den prunkande inskriften med Guds rätt. Ja, ger Gud furstarne rätt, att skjuta ned det folk, som de under åratal af förtryck och dålig förvaltning sökt förtrampa och hvilket, slutligen väckt ur sin dödsslummer, sönderrifver det fördrag, som tillerkänner dem rätt till kronan, —ja, då ega furstarne äfven rätt att vara falskmyntare ... men att kunna finna det vara öfverensstämmande med Guds rätt, dertill behötves i sanning en kurs iden labyrintiska furstelogik, som hyllas så varmt af några sjelfve förtryckande småherrar i det tyska lapptäcket. Det ligger dock en betyI delsefull verldshistorisk ironi i det falskmynteriförhållande, som just dessa dagar haft att förete. På ena stället är det en kejsare af Österrike, som anklagar en Kossuth för falskmynteri och drager honom inför ett annat lands domstol. Kossuth svarar med en protest mot kejsarens rätt att kalla sig Ungerns konung och påstår sig tvärtom ännu gerom folkets vilja vara beklädd med guvernörsfunktioneröfverlandet. På andra stället är det en genom Tfolkets vilja afsatt konung, sjelf stående under samme österrikiske kejsares auspiaer, som ej allenast låter tillverka utan äfven kringsprida falskt mynt i ett land, som icke mera lär hans. Han är ännu ej dragen inför domIstol, ty den så kallade legitimiteten vet att lutsträcka sina rättigheter, men eget skulle bli, Tatt höra hans svar, hvars andemening man dock på förhand kan känna. Så leker ödet Imed meniskorna och menniskornas förstar! Vid sidan af denna något dystra tafla, i Ihvilken mensklighetens skuggsidor fått sin storsta plats i förgrunden, förtjenar äfven den lilla eskissatt tagas i betraktande, som en I korresp. från Neapel till Times utkastat och