Göteborgsposten – 22 april 1861, sida 2

Jean måste ropa på honom, för att väcka upp honom ur sina drömmar. -— Hr Fouchå, sade färgaregossen, hr Gorain och hr Gervais fråga efter er. Fouch vände sig hastigt om och hans ögonbryn rynkades hotande, då han blef varse de båda borgarena, hvilkas omsägningar, förvirring och halfva meningar qvällen förut hos Bernard, förefallit honom så tvetydiga. —Hvad önska dessa herrar? frågade han med tvär ton och drog till sig lampan, som stod på bordet, för att placera den så, att skenet derifrån föll på de båda besökande. — Min Gud! sade Gorain hackande, det var hr Gervais, min vän, som önskade . . . som ville . .. — Alldeles icke! afbröt Gervais! det var ni, hr Gorain, som ville gå hit... — Ja, sade Dantons husvärd och tycktes besluta sig för att tala rentut; vi komma till er å vår vän Bernards vägnar, för att säga er hans sista farväl före er afresa . . . — Ah! inföll Fouche med en ton, som tillkännagaf, att han ej trodde ett enda ord af hvad den gode borgaren yttrade, — Bah! tillade Gervais lifligt. Säg hr Fouch sanningen, Gorain. Han skall ej bli ond deröfver. Vi komma hit i den aldra bästa afsigt i verlden ... Då man måste anträda en brådstör