i fredags till Norra korrektionsinrättningen. Hon fick dervid åka i en droska och hade som kavaljer en till venster om henne sittande civilt klädd poliskonstalpel. Gentilt skall det vara alltigenom! Från Utlandet. (Times). Händelserna göra det för hvarje dag alltmera tydligt, att striden mellan dynastier och folk, som börjat i Italien, måste fortfara, med mellanrum at hvila eller andehemtning, tills ettdera partiet är undertryckt. Hvilketdera detta parti kommer att bli är ej svårt att förutsäga. Hofven, adelsmännen och embetsmännen i Europa sträfva efter att atvända en oundviklig framtid. Hvilka allianser som än må ingås, hvilka hjeltar, som än må stiga upp från mängden, hvilka statsmän som än må förlora rykte, plats eller lif i striden, må vara doldt i mörkret, men utgången är klar som dagen. Till trots at påfven och kejsaren skall Rom blifva det italienska konungarikets hufvudstad, och Venedig en af dess förnamsta städer. Ungrarna och Slaverna skola förvärfva sig oberoende, åtminstone inom förvaltningen; ätven Polackarne skola ulltvinga sig vidare koncessioner, och befria sig från pedantiska guvernörer och kommendanter. Men denna seger kan ej vinnas utan arbete, hvaruti vi (England), fastän vi åse denna strid på afstånd, måste hafva vår andel. Man kan, alldenstund dessa saker skola lyckas, fråga, hvarfore skola vi intervenera? Kunna vi återhålla eller bortvända ödets fot? Hvad som skall inträffa kommer att ske utan vår medverkan och oaktadt de hinder vi kunna lägga i vägen. En dylik fatalism kan dock icke gillas af verksamma menniskor. Då vi tro, att det liberala partiet i Europa är bestämdt till att herrska, så kommer det sig deraf, att vi se, det de till liberalismens förmon verkande krafter äro vida större än dess motståndares. England skulle äfven förlora om det toge dessa senares parti, förutsatt att det kunde något inverka på händelsernas gäng. Men genom energisk och fast handling i ötverensstämmelse med de grundsatser, som hyllas utaf störsla delen af folket, skall brittiska regeringen utan tvifvel lyckas göra den oundvikliga öfvergången lättare. Fastän vi icke nödgas ställa vår armå i fält eller låta våra flottor blokera någon halsstarrig furstes hamnar, finnes det dock en roll som vårt land måste spela. Genom att begagna sitt inflytande såsom en stark, rik, oberoende och konservativ makt, icke misstänkt för några biafsigter och endast ifrig efter att upprätthålla Europas fred, måste brittiska regeringen råda tyska regeringarne och äfven Ryssland att gå försigtigt tillväga under nuvarande omständigheter. Genom en stor utgift i penningar och en lika vigtig uppoffring af tid och möda har engelska folket ej allenast satt sitt land i försvarstillstånd utan äfven visat kontinenten, att det skulle bli afgörande för utgången af ett europeiskt krig. Vi befinna oss på vänskaplig fot med Frankrike, något som endast är möjligt för en stat, den der ingenting fruktar och önskar. Vi äro allierade med Tysklands folk genom religionens band och likheter i karakteren; äfven Österrikes herrskare veta att vi icke önska någonting högre än att Österrike måtte erhålla ny styrka genom provinsernas tillfredsställande. Men för att kunna utföra detta, måste England vara enigt. Regeringen måste ej allenast vara enig med folket, utan hon måste äfven handla med sådan snabbhet och enighet, att det reaktionära partiet förlorar allt hopp om en framtida seger. Huru eget det än kan tyckas, utgör dock Englands politik äfven nu ett ämne för tvifvel på många ställen i utlandet. Furstar och kamarillor äro tröga avt lära, hemma skola de ogerna tro på något missnöje förrän de blifvit detroniserade eller landsförvista, och äfven sedan betrakta de hvarje den minsta rörelse såsom bevis på en snabb restauration. I sitt bedömande af andra länder äro de äfven optimister. De kunna ej förstå att en regering kan finnas till, som icke delar deras egna åsigter och instinkter. Måhända äro vid detta laget hofven i Wien och Berlin oöfvertygade om att engelska folket är fast i sin sympati för Italiens sak, men de hysa ett hemligt hopp om att denna sympati icke skall komma att för ständigt inverka på statens politik. Österrike räknar mycket på vår jalusi till Frankrike, på vår fruktan att det eniga Italien skall bli en mäktig bundsförvandt till Frankrike, på vår önskan att korsa Napoleons inkräktningsplaner mot vår ö. Dessa anmärkningar äro icke så alldeles falska; de hafva sin orond I andelsla fallkata nuvaranda