Göteborgsposten – 16 april 1861, sida 2

betet i vestibulen, och löntrappan hade nyss ramlat ner. Den arma qvinnan ropade på hjelp och af de rökhvirflar, som omgåfvo henne och slogo ut genom fönsteröppningen, kunde man lätt finna, att elden inträngt äfven i hennes rum. Hon var förlorad, hjelplöst förlorad, likasom hotellets andra innevånare, hvilka ännu icke lyckats rädda sig, och hittills voro de betjenter och kammarjungfrur, som bodde i betjeningsflyglarne, de enda hvilka blifvit räddade från döden. Man föreslog tusende olika medel, för att söka komma m:me de Niorres till hjelp . . . men. alla dessa medel voro omöjliga att utföra och faran ökades med en förfärande hastighet... I detsamma kom man och omtalade för dem, som arbetade i trädgården, att de båda unga. flickorna, hvilkas rum lågo åt gården, befunno. sig i lika belägenhet med sin mor. M:me de Niorres försvann nu bakom ett rödaktigt moln. Hopen utstötte ett skri af fasa. Markis Camparini stod med sönderrifna kläder och till hälften uppbrändt hår midtibland de rykande ruinerna, utdelande befallningar och med imponerande kraft ledande en del af arbetet. — Då han såg den stora fara, m:me de Niorres lopp, uppgaf han ett rop af vrede. — Morbleu! sade han, man skall icke säga om mig, att jag kunnat se en qvinna omkomma