Göteborgsposten – 16 april 1861, sida 2

den. Först när han såg henne vara i säkerhet, tänkte han på sin egen bergning. Och när han ändtligen trädde frisk och sund fram ur ruinerna, mottogs ban med högljudda lefverop af den församlade menniskomassan, M:me de Niorres hade åter öppnat sina ögon, och med medvetandet om att hon undsluppit döden inställde sig äfven minnet af den fara hennes döttrar lupo. — Blancha! Lonore! mina barn, utropade hon med ett uttryck, som ej kan beskrifvas. Lemnen mig!...jag vill rädda dem eller ock dö med dem! Hon slet sig ur deras händer, som sökte lugna henne, och ville åter rusa in i elden. — Mina döttrar! mina barn! upprepade hon med de mest sönderslitande skri och vred i förtviflan sina händer. Det var förfärligt! Alla de närvarande kände sig nedtryckta inför denna moderliga förtviflan. — Ah! sade markisinnan, genom er berättelse skall jag i afton ha ett vederstyggligt utseende. Och hon inandades åter ur flaskan, fastän hennes anletsdrag icke voro det minsta upprörda. (Forts.)