Göteborgsposten – 13 april 1861, sida 1

mentera markisinnan för hennes med hvarje dag oemotståndligare behag. M:me dHorbigny upptog denna förändring i samtalet med den likgiltighet, som hon aldrig lemnade, men ett leende, som sväfvade öfver hennes läppar, visade, att Lonard var en fin diplomat. Kammarjungfrun inträdde nu i toilettrummet med ett helt fång af friska nyplockade blommor. — Madame, sade hon, hr de Sommes begär att få komma in. Markisinnan kastade en snabb blick i sin spegel. — Öppna! sade hon. Den anmälte besökande inträdde och helsade på markisinnan med denna aristokratiska edighet, hvaraf numera ej ens minnet finnes jvar. M:me dHorbigny skickade honom, utan att vända om hufvudet, ett leende med spegeln till olk. Ingenting kan vara mera eget än ett unler dylika omständigheter gjordt och emottaset besök. I adertonde seklet hade damerna af verld adopterat moden, att lemna fritt tillräde till sin budoar vid toilettimmen, hvilen dock bör, genom den qvinliga blyghetskänlan, mera än någon annan stund tillböra ensameten.