Göteborgsposten – 10 april 1861, sida 2

karakter. Vi trodde framtiden skulle återupprätta det förflutna . .. vi återknöto hymens en gång brutna hand. — Brayo! se det var ett vackert slut! utbrast Lauzun gapskrattande. — Himlen sjelf tycktes vilja beskydda oss, återtog markisen, genom att skänka oss ett bevis af sin välsignelse. Ett barn kom att närmare åtdraga de band, som ingenting mera skulle kunna krossa. — Huru? inföll grefve de Sommes, som ännu ingenting sagdt. Visste ni icke, att jag hade en son? frågade markisen, utan att tyckas märka den förvåning, som afmålade sig i hans väns ansigte. Ack, det är många flere än ni, som ej känna det, hr grefve. De vanärande straff, jag undergått i Italien, förbjödo mig att gifva mitt namn åt min son, och jag kände verkligen djup smärta öfver att icke kunna erkänna honom enligt franska lagarne; men jag har fullkomligt ordentliga handlingar, hvilka bemyndiga mig, att säga detta madonnans barn vara min son. Grefven sänkte sitt hufvud under den flammande blick, som markisen vid dessa ord kastade på honom. — Senare, återtog han, blef jag nog lycklig, att kunna för framtiden betrygga detta barns