Göteborgsposten – 8 april 1861, sida 2

-— log han endast och klippte med ögonen i det han gjorde mig tecken af hjertligt förstånd. Jag sade till honom, att han misstog sig, att jag icke hette Roger. Han log alltjemt. — Jag kallar mig Jacquet, sade jag tvärt, och är anställd vid polisen. — Godt! svarade han, jag förstår. Jag sökte förgäfves öfvertyga honom om att han ingenting förstod: han behöll sin antagna mine. Slutligen förklarade han mig, hvad jag än måtte säga eller göra, att han fullkomligt väl visste, med hvem han hade att göra, att han kände mig och att det var honom omöjligt att misstaga sig, fastän jag denna gång icke var förklädd till hr Roger. Han tillade, att jag gjorde orätt uti att misstro honom, att han var mig och hr polislöjtnanten fullkomligt tillgifven, att han alltid vetat, att den person, med hvilken han hade så nära förbindelse, var jag sjelf, och att det endast var i förhoppning om att kunna vara monseigneur behaglig, som han på min begäran medgifvit att flera gånger lemna lån åt markis dHerbois och de Renneville. Slutligen lemnade han handlingen åt Henriot, derföre att jag, såsom han påstod, gifvit honom ordre dagen förut om att vända sig till mig genom denne agent. -Er berättelse är så märkvärdig, hr Jac