Göteborgsposten – 6 april 1861, sida 1

— Men alla bevisen äro emot dem, och n har tillochmed sjelf lemnat mig sådana. — Jag vet det, monseigneur; men hvad mer ? jag tviflar ändock. Hvarföre ? — Deras enskildta lefnadssätt, hvilket jag studerar med den yttersta uppmärksamhet, liknar ej tvenne mördares. — Skulle då de vara de tvenne första listiga bofvar, ni sett i edra dagar? —-Men ändå... — I går talade ni ej på detta sätt. — I går var jag, likasom ni, monseigneur, öfvertygad om de båda unga männens brotts. lighet. -— Och i dag har ni ombytt åsigter? — Ja. — Men hvarpå stöder ni er vid denna plötsliga omsadling. — På ingenting bestämdt, det gör mig ondt att jag måste upprepa det. Lenoir såg med en genomträngande blick på sin agent. Han sänkte sina blickar in i Jacquets ögon och tycktes vilja genomtränga den is af känslolöshet, som vanligen betäckte lik en ogenomtränglig slöja denne mans ansigte. — Hvad har då skett? frågade polislöjtnanten med allvarlig stämma. Jag känner er alltför väl, hr Jacquet; om ni verkligen inom er