Göteborgsposten – 6 april 1861, sida 1

liskt skickligt uppspunna intrig, var jag nära att förlora förståndet. — Hvad är det för ett band ni påstår finnas? Hvad är det för en intrig emot er, ni talar om? frågade Lenoir. Huru har ni upptäckt detta, och huru kan en person likna er, till den grad, att han låter sig passera för er sjelf ? — Denne person, svarade Jacquet, liknar mig endast i afseende på rösten och växten, men det är tillräckligt. Den skurken har studerat mig. För att bättre kunna bedraga andras blickar, visar ban sig aldrig annat än i en af mina favoritförklädnader. Han har mina peruker m. m., kortligen, han är en andra jag sjelf, och det till den grad, monseigaeur, att han kunnat föra bakom ljuset äfven dem, som känna mig bäst, som se mig hvarje dag, sjelfva de agenter, som stå under mitt befäl. — Ni är tokig, Jacquet! utbrast polislöjtnanten vredgad. Hvad är det för sagor, ni berättar mig? —-Det är ingen saga, det är rena sanningen, monsecigneur. — Hvad! ni, Jacquet, ni min skickligaste polisagent, ni skulle låta så gäckas med er i sjelfva Paris, fastän ni har 200 man till ert förfogande, fastän ni i edra händer har en del af len makt, jag sjelf eger! Åhnej, ni är tokig, jag upprepar det, eller ock vill ni bedraga mig.