Göteborgsposten – 5 april 1861, sida 2

— Önskar monseigneur det? — Vi lyssna. Hertigen slog på en klocka, som stod bredvid honom. Musiken tystnade genast och det blef tyst i salen. Hvar och en af bordsgästerna hade sina ögon riktade på grefvens underliga vän, och alla dessa tviflande och spefulla blickar skulle utan tvifvel bragt en vanlig berättare ur koncepterna; men signor Camparini tycktes mera smickrad än besvärad af den på honom fästade allmänna uppmärksamheten. Det var vid samma tid markis dHerbois och vicomte Renneville började bli oroliga i hotel de Niorres trädgård, hvilken de beslöto genomforska. — Monseigneur och mina herrar, började italienaren, det finnes säkerligen ingen ibland er, som icke hört talas om madonnan från Brest... XI. Hos polislöjtnanten. Under det i olika ändar af hufvudstader tvenne så skiljda scener passerade, hvilka dock båda förde mot samma mål, samma personer: intresse, egde en tredje, af samma vigt för vå berättelse, rum i hjertat af Paris, i polislöjtnan tens kabinett.