—— Rn nn SN mästaren kom och anwmälte, att bordet var serveradt. Det glada sällskapet svärmade in i matsalen. Grefve de Sommes kom ditin genom en motsatt dörr. — Picard är rest, sade han, i det han passerade förbi prinsen. Denne gjorde ett tecken af tillfredsställelse. Grefven stod då nära seigneur Camparini. — Det är gjordt! hviskade han i dennes öra. — Godt! svarade Camparini och tillade derefter, men nästan utan att röra läpparne: Jag åtager mig det öfriga, men tänk på svaret. Alla gästerna hade tagit plats. Bordet var serveradt, men ingen tjenare syntes; hvar och en af gästerna behöfde blott trycka på en fjeder till höger om sig, då golfvet genast öppnades och en servante kom upp, rikt försedd med olika kräsliga rätter. Sakta, milda musiktoner smekte gästernas öron, trädens stammar öppnade sig och rika floder af ljus strömmade in i matsalen. — Hör, signor Camparini, är ni neapolitanare, toskanare eller romare? — Hvilket ni behagar, monseigneur, svarade grefve de Sommes vän. Jag är född i Neapel, samma dag ett utbrott egde rum i Vesuvius; min far var romare och min mor från Florens. Jag har blifvit döpt i det gamla Rom och upp