Göteborgsposten – 2 april 1861, sida 2

Från Utlandet. Det är dagar af den största politiska vigt, wvari vi lefva. Under det nya stater, påverade af nationalitetskänslan, hvilken nu öfergått till ett historiskt axiom, äro i rask ärd med att bilda sig, rusa andra gamla ;ch länge för mäktiga ansedda välden med varje dag sin undergång närmare och springa sönder. Den Romerska frågan torde vara bragt till sin lösning och den dag förbi, då påfven sitter såsom enväldig furste, omildt förtryckande, med stöd af fremmande bajonetter, sitt efter frihet längtande folk. italiens ministerpresident har nu i italienska kammaren uttryckligen och modigt förklarat, att om ej längre bör innehafva en fransk-italiensk besittning, emedan det är alldeles nödvändigt, att Rom genast utropas till konungariket Italiens hufvudstad. Det är första gången Viktor Emanuels regering förklarar det vara sin afsigt, att bemäktiga sig en furstes territorium, hvars folk icke befinner sig i ett tillstånd af öppet uppror. När Viktor Emanuel tog Romagnan och Toskana, voro dessa öfvergifna af sina furstar; när hans trupper inryckte i De båda Sicilierna, befann sig Garibaldi i Neapel och kronan hade för alltid fallit från den bourbonske konungens hufvud. Han annexerade ej heller Legationerna, förrän de förklarat sig belåtna med den piemontesiska ockupationen och beslutat att ej mera underkasta sig den dåliga preststyrelsen. Men nu säger hans förste minister, att konungen af Italien förklarar der ej skola finnas någon annan furste på Italiens jord än han sjelf. Det är ett raskt, men klokt steg. Grefve Cavour har besvarat franska kamrarnes tal med tillkännagifvandet att han skall tillintetgöra påfvens verldsliga makt. Det är utom tvifvel, att detta skett med franska kejsarens goda minne, och hvad anledningen än må vara, det synes nu vara afgjordt, att Italia una, så ofta uttaladt i demonstrerande tal, rr