själ glömt! Apropos, mina herrar, de Sommes skall i qväll föra en ny gäst till oss. — En qvinna? frågade Lauzun. — Nej, en karl. -Hvem då? — En italienare, en neapolitanare, tror jag. Han tyckes vara den gladaste och ovanligaste af alla bordsgäster i både forntid, nutid och framtid. De Sommes berömde honom mycket och som jag fruktade, att vi slutligen skulle finna det tråkigt att ständigt befinna oss tillsammans med hvarandra, har jag tillåtit honom att få presentera sin skyddsling för oss. — En god id, monseigneur! De der italienarne äro rika, vi skola spela. En hofmästare inträdde nu, klädd i svart och med värja vid sidan. — Hvad är det, Durand? frågade prinsen. — När befaller ers höghet, att supåen skall serveras ? -KL 11! Prinsen vände sig derefter mot sina kamrater och tillade: — Stigen in 1 salongen, mina herrar, och tagen ett parti, medan j vänten. De unga ädlingarne bugade sig och aflägsnade sig. När hertigen väl var ensam med Durand, värmade han sig honom och sade sakta: