stego efter hvarandra ur vagnarne och gingo inv i kojan, samt derifrån in i det förtjusande förlustelsestället. Gården var rikt upplyst. De fem männen gingo öfver den, utan att bevärdiga de vackra bysterna med en enda blick, och stego uppför trappan, derifrån de kommo in i en antichambre. Denna var utstyrd med italiensk mosaik, föreställande kärlekens vapen båge, pilar och koger. Väggarne voro af grön marmor. Den andra antichambren, der betjenterna uppehöllo sig, var alldeles hvit, panelad, med guldfiligramser, arabesker i guld och blått, föreställande degladaste ämnen ur Den rasande Roland. Adlingarne stannade i detta rum en stund: tvenne betjenter befunno sig derinne, afvaktande deras befallningar. — Är de Sommes kommen ? frågade en af de nyanlända, hvilken tycktes vara den förnämste. — Herr grefven är ännu ej här, monseigneur, svarade en af betjenterna med en djup bugning. — Nämnde icke ers höghet för oss, att Edouard ej skulle komma hit förrän klockan half tolf? sade en ung man. — Du har rätt, Lauzun; det hade jag min