EN ANNE SA SAS AAA Sa KLOR RR FINE på döden, utan företar sig handlingar, sådana som endast folk, hvilka räkna på en lång litsI bruka företaga. Den turkiska regeringen har senast helt nyligen afslutat ett handelsfördrag med Frankrike och England, temligen 1 öfverensstämmelse med frihandelssystemets lärosatser. Den hufvudsakligaste bestämmelsen i dessa fordrag skall utgöras af införandet af en likformig ad valorem tull af 8 procent å både importerade och exporterade varor samt at en algill af 2 procent för varor, hvilka öfver Turkiet föras till andra länder, i stället för det hittills existerande systemet. Beggoe fördragen, det med Frankrike och det med England, skola vara lika lydande, och sedan de en gång trädt i full kraft i afsende å dessa begge vestliga stater, skall samma vilkor utan tvifvel komma att utsträckas äfven till andra nationer. Angående de följder dessa åtgärder skola komma att utöfva på Turkiets framtid, gör Times några reflexioner, som vi här vilja meddela våra läsare. Ifall tillämpuing af den nationalekonomiska vetenskapens läror, säger det nämnda bladet, kan rädda ett rike, så är det ännu något hopp för sultanen af Turkiet. Ryssland kan hota det utifrån, korruption kan undergråfva det innantill, sultanens harem kan förslösa inkomsten från hela provinser och en enda uppbördsman kan utsuga tiotusande bönder; men om riket genom allt detta kommer att gå under, så är det åtminstone icke af brist på vördnad för Adam Smiths läror. Turkiet har alltid varit mer eller mindre en frihandlande stat. Vi vilja dock icke anföra detta såsom något bevis på framåtskriden kunskap. Det är möjligt att stå under protektionssystemet, lika så väl som att stå öfver det. I forna tider styrdes riket på ett alltför omvexlande sätt, för att något bestämdt och centralt finanssystem skulle kunnat uppkomma. Hälften af provinserne voro utom sultanens kontroll och berodde af egna herrskare, af hvilka några voro ärftliga, några ursurpatorer och några tillsatta af sultanen efter det nu brukliga sättet, men hvilka alla uppburo skatterna och statsinkomsterna för sig sjelfva samt voro fullkomligt oberoende at hufvudregeringen i alla fiansiella saker mot det att de betalade en viss tribut åt Porten. Öfverallt förherrskade den älsta formen af beskattning — det direkta utkräfvandet af folket af hvad, som behöfdes eller af styresmannen förklarades behofvas. Frihandeln, som är det älsta såväl som det nyaste systemet för handelspolitiken, har i denna stat aldrig blifvit utträngd af några framsteg i en sådan civilisation, som det kontinentala Europas. Derföre äro också de handelsfördrag som England och Frankrike nu afslutat med Porten, sådana att vi på åratal icke hafva utsigt att kunna erhålla sådana hvarken af den vestra veldens demokratiska styrelse eller af Ryssland mönster — autokrati. Turkiets hittills existerande politiska system är kanske ett af de mest egendomliga, som någonsin blifvit påfunnit af menniskor. Dessa muselmän hafva antagit ett slags utomordentlig kristendom i afseende å handeln. De utöfva sjelfförsakelsens dygd på ett sätt, som är i högsta grad uppbyggligt för andra länders statsmän. De äro icke blott icke protektionister, utan de vilja icke ens ställa sig i