Göteborgsposten – 28 mars 1861, sida 2

och öppnade fönstret, samt hoppade in, hvarefter han vände sig om och räckte handen åt vicomten. — Vänta! inföll denne. — Hvad står på? — Jag tyckte mig höra något röra sig. Hvar då ? — I löfverket derborta invid trädgårdsmuren. I — Det är vinden... — Hör nu igen! De båda unga männen lyssnade. — Du har misstagit dig, återtog markisen; jag hör ingenting. I — Det är möjligt, svarade hans kamrat; jag tyckte mig likväl urskilja . .. Han tystnade åter lika tvärt som första gången och ödet jag misstager mig icke, jag hör personer Ana, och ljudet af deras ord kommer ; grenarne till den gamla eken! Vicomten pekade härvid på ett stort träd, hvars knöliga stam nästan uppehöll en stor del af muren och hvars grenar räckte ända långt ut öfver gatan. Det var just samma ek, som hade varit af så stor nytta för Maburec. Markisen och vicomten fördubblade sin uppmärksamhet. (Forts y