Göteborgsposten – 28 mars 1861, sida 1

begaf sig i en fiacre bort från Tuillerierna år 1848; kejsar Nicolaus förlorade armå, flotta, fästningar, protektorat, diplomatiskt inflytande och dynastiskt anseende några år senare. Men för närvarande är det antaget, att man skall försöka att hänföra allt, hvad Napoleon III företager sig, till någon af de egenskaper, med hvilka den allmänna meningen har utrustat honom. Vi gå icke in på att man genom kritiska undersökningar söker att utreda, att Hamlet var en kort och satt person med ljust hår och rosiga kinder. Vår uppfattning är nu en gång icke sådan, och vi stöta den derföre ifrån oss med denna intellektuela envishet, som går och passerar under namnet tro. Vi måste derföre tro, att franska kejsaren, då han bannlyst biskopen af Orleans från hela den officiela societeten, har i perspektiv något fjerran liggande mål. Men hvilket det är, är icke lätt att inse. Man måste känna bra litet af förhållandet i Frankrikes landsorter för att tro, att en biskop är beroende af regeringens gunst, eller att han i sällskapligt afseende bryr sig en hårsmån om prefekternas och deras drabantersleenden. Långt ifrån att i detta afseende behöfva understöd, står han i den ställning att han kan lemna sådant. Landsortsstäderna och de sömniga jordbrukande byarne i Frankrike äro ett rike, der presterligt inflytande har högsta väldet. Kyrkan har lidit för mycket, för att vara impopulär. Den har med sitt blod tillfredsställt sina gamla fienders hat. Presterna äro för fattiga för att blifva afundade, för allvarliga för att bli gycklade med och af för låg börd för att hatas af mängden. I de små städerna, der samma familjer hafva existerat allt sedan medeltiden, och der hvar och en, utom någon ung gentleman, som nyligen återvändt från Paris under ferierna, strängt iakttager fastande hvarje fredag och hemtar sin kunskap om menniskorna och förhållandena från tidningen Le Monde; i dem ligger biskoparnes och deras 40,000 presters styrka. Och icke blott innevånarne i dessa orter utan äfven provinsens förnäma folk, då de besöka sina egendomar, äro presterliga i högsta grad. Det är bevis på förnämt mod nu i Frankrike att berömma påfven och allt, som står i sammanhang med honom, under det att förfäktande af engelska och piemontesiska åsigter anses såsom trivialt och vulgärt. Regeringen har derföre genom detta senaste steg ännu ytterligare gjort biskopen af Orleans till en tyngdpunkt för alla fiendtliga demonstrationer. Intet kan vara mera välkommet för kyrkan, än en liten smula lätt martyrskap, och biskopen skall nog taga våd om, att det icke skall komma att saknas. Å