Göteborgsposten – 25 mars 1861, sida 2

smärtsamt raseri några öppna bref, som lågo kringströdda på mattan. De beherrskades båda så mäktigt af de känslor, som rörde sig inom dem, att ingen utaf dem märkte, att de hade vittne af sitt lidande. Herr de Niorres stod qvar på tröskeln och betraktade denna sönderslitande tafla. Han hade sedan tvenne månader tillbaka så ofta sett sorgen och lidandet i sitt hus, att han cj mera kunde finna några tårar, för att lätta sitt hjerta. Hans torra, djupt insjunkna ögon flyttades från den ena till den andra af de båda unga flickorna, men blicken utvisade ej någon förvåning. -— Arma barn! mumlade han... så mycken olycka i deras år... Hvarföre faller Guds vrede så tung på mig och de mina? Han närmade sig dem sakta. Vid ljudet af hans steg vände Blanche om ansigtet och ett qväfdt skri framträngde mellan hennes läppar. — Min onkel! sade hon. — Min onkel! upprepade Leonore svagt och spratt till äfven hon. Utan att göra sig reda för hvad de förehade, kastade de båda flickorna sig på en gång öfver de kring dem strödda papperen och hopplockade dem med den feberaktiga ifvern hos en