Göteborgsposten – 25 mars 1861, sida 2

En lätt suck trängde dock till hans öron. Hr de Niorres öppnade häftigt dörren och gick in i deras arbetsrum, som dock var alldeles tomt. Dertill var klavesängen tilläst, tapisseribågarne orörda och på arbetsbordet låg allt i denna symmetriska ordning, som förråder att ingen rört vid det sedan tjenarne lemnat rummet. Förvånad öfver att ej finna någon, gick rådsherren genom rummet och öppnade en annan dörr, som förde till sängkammaren: en smärtsam syn träffade här hans blickar. De båda unga flickorna bildade en grupp, hvilken en målare skulle skattat sig lycklig af att få taga till modell, om han velat framställa tröstlösheten i dess djupaste lidande. Löonore halflåg i en länstol, med nedhängande armar, hufvudet stödt mot stolens ryggstöd, ansigtet alldeles marmorblekt, ögonen halfslutna och kinderna fårade af rika tårar. Några sammangnuggade och af tårar genomdränkta papper lågo på hennes knän. Blanche, som stod bredvid sin syster med armbågen lutad mot stolens ryggstöd och den brännheta pannan dold i sina händer, snyftade högt. En konvulsivisk darrning skakade hennes kropp och våldsamma snyftningar häfde hennes barm. De lösgjorda lockarne nedföllo orediga på axlarne och hennes små fötter förtrampade med