Göteborgsposten – 25 mars 1861, sida 2

återhålla de tårar, som öfverhöljde hennes friska och behagfulla ansigte. i dag morse, då vi ännu befunno oss i detta rum, kom Saint-Jean hit, för att taga afsked utaf oss och fråga oss, om vi hade någon befallning att gifva honom för den resa, som han stod i begrepp att anträda. Vi ville lemna honom tvenne souvenirs, som vi önskade tillskicka två af våra väninnor i Brest: det var ett par tapisseriarbeten, med hvilka vi varit sysselsatta i en månads tid. Dessa tapisserier hade jag i går afton lagt ned i schatullet på klavesängen. När jag lade dit dem, var schatullet alldeles tomt, jag är säker derom. Men när jag i dag morse öppnade schatullet, fann jag under tapisscrierna tvenne brefpackor. I brådskan kastade jag bort papperen, utan att fästa någon uppmärksamhet vid dem; sedan, när SaintJean aflägsnat sig och jag vändt tillbaka till Lonore, som stannat qvar här i rummet, träffades mina blickar ånyo af dessa brefpaketer. Jag tog dem och öppnade dem . . . brefven voro icke förseglade . . . jag genomögnade dem nästan ofrivilligt och... och... Den unga flickan tystnade; en stark snyftning hindrade henne från att fortsåtta. Hr de Niorres hade hört nog. Hans båda niecers upprörda och tårdränkta ansigten gjorde hvarje ny förklaring alldeles öfverflödig. (Forts.)