AE ——LL förenade med och närmare intresserade för hvarandra, än för öfriga delar af menskligheten. Om vi på detta sätt visserligen lemna oafgjordt, hvilka de sammanhållande banden äro, så ha vi dock uti den påpekade omständigheten fått reda på det vigtiga faktum, att dessa band — huru de än må hafva uppkommit, och af hvilka förhållanden de än må vara beroende — äro hos nationens medlemmar inneboende band, som ligga i deras egen natur och deras egna böjelser, band som de sjelfva genom fri vilja önska att upprätthålla och låta sig ledas at; med ett ord, att deras närmare anslutning till sin nationalitets medlemmar och afskiljande från andra, är något som de frivilligt önska, och som icke genom något yttre tvång blifvit dem ålagdt. Om vi derföre med ledning af detta faktum söka att för oss utreda den ofvan uttalade nationalitetsprincipens innehåll, så se vi att den innebär, att de menniskor, som — sak samma af hvilka orsaker — känna sig drifna att stå i närmare beröring med hvarandra, och som känna sig hafva gemensamma intressen med hvarandra, skola hafva rättighet att bilda en stat, och att man icke har rättighet att tvinga personer, som icke hafva sädana gemensamma intressen och en sådan dragningskraft till hvarandra, att mot deras vilja och böjelse vara hoppressade i en och samma stat. Så uttryckt, se vi att nationalitetsprincipen icke är något annat, än en protest mot den gamla feodalistiska läran, att undersåtarde äro till för regenternas skull, samt en ren omvändning af densamma, nemligen att regeringarne äro till för undersåtarnes skull. Den uttalar, att regeringen och hela statsorganismen endast är ett medel för verkställandet och utförandet af folkets sträfvanden. De som vilja och dragas att sluta sig tillsammans för att genom en statsorganism realisera sina sträfvanden, skola utan hinder af andra få göra det, så länge de icke kränka några andras naturliga rättigheter, sådan är nationalitetsprincipens grundsats. Detta är, som vi se, ingenting annat än samma lära om statens och regeringens förhållande till medborgarena, som uppträdde år 1789, och som sedan allt mer gjort sig gällande. Logiskt är nationalitetsprincipen icke något annat än en konseqvens af densamma, och detta visar sig äfven deruti, att den härstammar från samma tid. Man anser dock vanligen densamma såsom en reaktion emot franska revolutionens åsigter, och anser den vanligen hafva tagit sitt första inträde i verlden med spaniorernas uppresning mot fransmännens öfvervälde samt det sedan påföljande såkallade ,,stora befrielsekriget. Att spaniorernas uppresning var den första nationalitetsstrid i ordets nuvarande betydelse, samt att nationaliteterna spelade en stor roll vid störtandet af Napoleon I:s välde, är visserligen riktigt, men att fatta dessa rörelser såsom en reaktion emot franeka revolutionens läror derföre, att de vände sig emot det fransmännens välde, som genom koalitionernas strider mot franska republiken först grundlades, och som redan genom kejsaredömet vidare utvecklades, är oriktigt, och ännu oriktigare är det att fatta nationalitetsprincipen sjelf på detta sätt. Hela det förra århundradets bildning, och framför allt 1789 års läror, voro så sprid