ningen af jord, måste då äfven gälla för änldringarne i statsförhållandena. Denna lära, som under legitimitetens skepnad gått och spökat ända intill våra dagar, är dock numera ingenstädes gällande. Man har alltsedan 1789 års revolution allt mera lärt sig att inse, att det icke är menniskorna, som utgöra ett bibang till jorden, utan att det tvärtom är menniskorna, som äro det primära, och att jorden liksom all annan egendom endast är ett bihang till dem. Och med denna iusigt måste naturligtvis äfven den gamla åsigten om statsförhållandenas reglerande efter grundsatserna för arfsoch egendomsförhållanden upphöra att vara giltig, såsom det äfven i sjelfva verket skett, och man måste söka att för reglerandet af sådana angelägenheter stödja sig på andra grundsatser. Den hittills existerande europeiska diplomatien har dock, med sin karakteristiska rädsla att se sakerna öppet och rent i ansigtet, sökt att kringgå frågan. Utan att egentligen mera erkänna de gamla, på staternas uppfattning såsom jordegendom grundade, åsigterna, men utan att heller uppställa någon annan, har den sökt att finna en mellanliggande ståndpunkt, genom att såsom maxim tör sig fasthålla största möjliga bibehållande af det bestående. Den har sökt skjuta bort ifrån sig såväl frågan om, huruvida det närvarande är riktigt, samt frågan om, huru det borde vara, samt har antagit status quo såsom sin norm. Men inom allt det bestående finnes äfven den evigt bestående lagen om dess förändring; och törändringar hafva också inträffat och hota att snart inträffa i ännu högre grad, hvilka icke kunnat eller kunna hindras af allt diplomatiens bemödande for det beståendes bibehållande, och frågan om, hvilka statsorganismer, som äro berättigade att bestå, och hvilka, som äro berättigade att söka att bilda sig, framträder derföre åter med ännu mera oafvisbart anspråk på att erhålla ett svar. Och ett svar på densamma har äfven blifvit uppställdt, visserligen icke af diplomaterna, som allt fortfarande ännu söka att hänga fast vid det bestående, så länge det ännu finnes någon möjlighet för dess bibehållande, utan från deras sida, hvilka strätva att förändra detsamma; och detta svar innebäres i den såkallade nationalitetsprincipen. Denna princip lärer att de menniskor, som hafva samma nationalitet, som tillhöra. samma nation, äro berättigade att förena sig till en stat med ett statsskick efter sina egna böjelser och åsigter, samt att de statsorganismer, som icke uppfylla detta vilkor, äro oberättigade. Detta är åtminstone den yttre politiska sidan af nationalitetsprincipen. Den fråga som här först uppträder för bedömandet af denna princips innehåll är den: hvad menas med nationalitet; hvilka menniskor är det, som utgöra en nation? — Utan att behöfva ingå på några djupa filosofiska undersökningar om, hvad det är som utgör nationalitetens egentliga och innersta väsende, samt i hvad förhållande densamma står till härstamning, språk o. s. v., är det tillräckligt, för att förstå och bedöma dess betydelse för den yttre politiken, att blott fästa sig vid den omständigheten, att en nation eller en nationalitet utgöres af en grupp af menniskor, som genom vissa inre band känna sig närmare