ER EOS ANNE USE SER SEE RET RENEE AE EN ut guld för deras fötter. Nåväl! som dessa herrar äro fattiga, som de ha förstört sina arf och ej mera ega någonting sjelfve att erbjuda såsom borgen åt procentarne, hvilka slå igen sina kassakistor för dem, hafva de vågat, för att kunna. få låna, att besudla med beröringen af deras ert, edra döttrars, mitt namn! Ha de gjort det! utbrast m:me de Niorres och sprang upp från sin stol. — Min herre, inföll hr de Nohan kraftigt, förklara er tydligt, ty ert namn, min far, är förbundet med mitt, och den, som besudlar det, fläckar äfven min egen heder. — Min far! sade m:me de Nohan och knäppte ihop sina händer, är ni väl säker om hvad ni säger? Huru har ni fått veta dessa skändliga streck ? — Jag lemnade för några ögonblick sedan hr Lenoir! svarade rådsherren med sänkt röst. — Polislöjtnanten! . . — Och det är han, tillade hr de Nohan, som sagt er... — Det är han, afbröt rådsherren, som med sina skickliga agenters tillhjelp lyckats skaffa sig ett dubbelt bevis på de båda männens uselhet. M:me de Niorres dolde ansigtet i sina händer. — Men, sade hr de Nohan, hvilka bevis har ni?