Nationalitetsprincipen. I en tid, sådan som vår, då de gamla statsbanden — för att låna en liknelse från historien om Simson — slitas sönder, som om de vore af brändt blår, i en sådan tid, som den närvarande, är det naturligt, att den frågan allt mer tränger sig på alla tänkande personer: hvad är det som skall bestämma, bvilka menniskor, som skola och böra tillhöra samma stat, hvad är det, som gör att en bestående stat är berättigad eller oberättigad, och hvad är det, som bestämmer att sträfvandet att bilda en ny, är riktigt eller oriktigt? I äldre tider, så länge den från medeltidens feodala statsformer ärfda läran, att länderna tillhörde regenterna och voro deras egendom, samt att deras invånare voro endast ett slags inventarium, som åtföljde desamma, ännu fortlefde, var saken lätt afgjord; samma grundsatser, som gällde för åtkomsten och besittAE DOE