ligt. En duell skulle offentliggöra denna skandal, som vi måste förqväfva. Jag åtager mig, att ensam ordna denna sak. Jag har nu talat inför er alla, för att bevisa min syster, att det icke var utan skäl som jag motsatte mig de utan mitt samtycke öfverenskomna förbindelserna. Dessa äro från denna stund för alltid brutna... — Min Gud! inföll m:me de Nohan. Blanche och Lonore skola lida djupt. Arma barn... huru skall man bete sig, för att kunna underrätta dem om denna oåterkalleliga brytning. — Jag åtager mig äfver detta, svarade hr de Niorres. Jag skall tala vid mina niecer. — När? frågade modren med liflig oro. — Nu genast, min syster. — Men de älska dem så varmt! utropade m:me de Niorres, som nu endast tänkte på det smärtsamma slag, hvaraf hennes döttrar skulle drabbas. -— Ett ytterligare skäl att tillintetgöra denna kärlek, innan den hinner taga ny styrka. — Vore det ej bättre att vänta, min far? frågade m:me de Nohan. — Hvarföre vänta? sade rådsherren med fast stämma. Om Låonore och Blanche måste lida, skulle de då göra det mindre i morgon än i dag? Hvad äro dessutom dessa lidanden jemförda med dem, som träffat oss alla under dessa tvenne månader? Att lemna mina niecer i okun