da öfver hela Europa och hade slagit så djupa rötter hos folken, att de icke kunde utrotas; derpå är deras fortfarande utveckling i vårt århundrade ett mer än tillräckligt beviss Men från dessa läror, åtminstone från den politiska sidan af densamma, hade Frankrikes styrelse alltmer afvikit, framförallt under kejsardömet, om den också fasthållit de hufvudsakligaste af deras sociala satser, och det var emot detta afvikande, som, just på den franska revolutionens lärors grund, en protest höjdes genom nationalitetsprincipens uppställande. På samma grund just som fransmännen afskuddat sig en regering, som de icke ville ha, var det, som spaniorerna och tyskarne kände sig berättigade att försöka att afkasta sig en regering, som folken icke gillade. Länder och folk hade äfven före Napoleons I:s tid blifvit underkufvade af främmande regenter, och man hade ätven förut satt sig upp deremot med mer eller mindre framgång, men det hade varit mera omedvetet och partielt, men just det, att den öfver hela Europa skeende uppresningen mot det franska öfverväldet var så allmän, just det berodde derpå, att det stod så i öfverensstämmelse med det föregående århundradets läror som så djupt inträngt hos folken. Man tillämpade endast i förhållande på ett trämmande välde, hvad fransmännen hade tillämpat på ett inhemskt. Nationalitetsprincipen var intet annat än en etter förhållandena gjord tillämpning af franska revolutionens egna läror om folkens suveränitet och ogiltigheten af hvarje regering och statsform, som icke har folkets bilall och samtycke. Nationalitetrprincipen visar sig sålunda, åtminstone i afseende å dess betydelse för den yttre politiken, såväl logiskt som historiskt, icke vara annat än en konseqvens, och utveckling af 1789 års läror. Utan att derföre behöfva gå in på en filosofisk undersökning om nationalitetsprincipens öfverensstämmelse med de yttersta grunderna för allt rätt och sannt, se vi, sålunda, att den hvilar på samma grundsatser som de, hvilka i afseende å staternas inre politik sedan år 1789, alltmera gjort sig gällande, samt att den måste stå och falla tillsammans med dem. Likasom den gamla läran om reglerandet at staternas yttre förhållanden såsom om de varit arfsoch egendomsangelägenheter föll med det feodala åskådningssätt, af hvilket den var en konseqvens, och som: erhöll sitt dråpslag genom franska revolutionen, så måste äfven nationalitetsprincipen alltmer och mer göra sig gällande såsom normen för staternes yttre politik, ju mera 1789 års grundsatser förmå att genomtränga våra samhällen. Likasom det inom de skilda staterna är folkets samtycke och bifall, som gifva de olika statsformerna och styrelsesätten deras enda helgd och giltighet, på samma sätt är det inom den yttre politiken endast på statsmedborgarnes samtycke, som mensklighetens olika gruppering i stater ytterst kan grunda sig. Nationalitetsprincipen är för den yttre politiken endast samma grundsats, som demokratien för den inre. —