Göteborgsposten – 22 mars 1861, sida 2

inskrift. Holberg, ja sånggudinnan är kosmopolit, har hon inbunden i ett band tillsammans med iloliere, Plautus och Aristofanes, men läser mest i Moliere. Hon är befriad från den oro, som jagar Alpernas stengetter, och likväl längtar hennes själ efter lifvets salt, liksom stengetterna efter bergets; i hennes hjerta råder ett lugn, likt dut i Hebreernas forntidssaga, denna röst från nomaden på gröna slätterna i de stilla stjernklara nätterna, och likväl klappar i sången hjertat starkare än hos den inspirerade krigaren från Thessaliens berg i den grekiska fornsagan. Huru är det med hennes kristendom? — Hon har lärt sig filosofiens stora och lilla tabell; urämnena ha brutit sönder en af hennes mjölktänder, men hon har fått igen cn ny, i vaggan redan bet hon i kunskapens frukt, åt och blef klok, — så att odödlighet strålade fram för benne som mensklighetens mest genialiska tanke. När randas poesiens nya århundrade? När skall sånggudinnan kännas? När skall hon höras ? En herrlig vårmorgon kommer hon på lokomotivets drake brusande genom tunnelar och viaducter, eller öfver det mjuka, starka hafvet, på den pustande delfinen, celler genom luften på Montgolfiers fogel Lok och sänker sig ned ilandet, derifrån hennes guddoms röst första gången