Göteborgsposten – 22 mars 1861, sida 2

(Insändt). Till Domprosten D:r Wieselgren. Hur saligt att till Herrans tempel gå, Att höra dig, du talare som få! Ack! hvarje ord i själens djup sig gömmer, All timlig nöd så lätt man der förglömmer, Ty alla, alla du församla vill I Riket som ej denna verld hör till. Rundt omkring nejden tempelklockan ljöd, Till afton-andakt hennes klämtning bjöd; Och Helios sjönk sakta ned i vester, Ett tyst godnatt han sade tidens gäster. Skönt templet öppnade sin helga famn, Du trädde upp, och bad i Herrans namn! Vid korsetsifot så glad jag sitta vill, Och hvad du talar, tacksam lyssna till. Den kosteliga perlan ej du gömmer. Och den betungade du ej förglömmer, Sjelf, uti ödmjukhetens drägt du går; Dess hela väf är spunnen af en tår. Hur outtröttlig i ditt kall! Guds frid Förljufva öfver allt din pröfvostig! Må verldens sorg och glädje fritt få fara, Blott vi med dig i Sions gård, få vara, Och vaka, bedja än en liten tid, Tills vandringsstafven lägges ned i frid. Hur varmt du ifrar för hvad Herran vill! Förnämligast, att höra honom till. Hur mild i nödens boningar du träder! Med lifsens ord du månget hjerta gläder, Ur syndasömnen väcker drömmarn opp, Som bortglömt sjelfva Evighetens hopp. Så skörda frukter i välsignelse, Du gode, trogne Herrans tjenare! Om under arbetet ditt hjerta blöder, På hoppets ankar själen trygg sig stöder. Al nåd, för möda, arbete och bön Är dig beredd en herrlig segerlön! —a.