Göteborgsposten – 21 mars 1861, sida 1

Scribe redan år 1838 invald till medlem at franska akademien, der han efterträdde diktaren Arnault, och der Viilemain, som nu vid hans död höll sorgetalet öfver sin berömde kollega, då höll talet i anledning at hans inträde. En gång försökte sig Scribe också i tragedien, 1 det han för m:ll Rachels räkning skref Adrienne Lecouvreur. Stycket var ämnadt att lemna denna utmärkta skådespelerska tillfälle atwt visa sig i alla de situationer och karaktersiorhållanden, i hvilka hon var mästarinna, och kan dertöre, såsom mera ett tillfällighetsstycke, icke mätas efter samma måttstock som Scribes ofriga teaterstycken. 1 ett slags skriftställeri kan man med säkerhet påstå, alt Scribe på de sista tretio ären icke blivit ötverträffad af någon, och det är såsom operatörfattare. Det finnes lika så trefliga vaudeviller som hans, och likaså spirituela ja will och med spirituelare skådespel, än dem han producerat; men ingen författare har skrifvit operatexter, hvilka i högre grad hafva bidragit till den lycka, som de mer eller mindre kanda komponister, som satt musik will desamma, hatva gjurt. Att söka att bevisa detva är obehötligv Det är tillräckligt ait blow nämna Den hvita frun, Den stumma i Portici, Den svarta Dominon, Fra Diavolo, Robert al ormandiet, Judinnan, Hugenotterna och Proteten. Också såsom romanförtattare har Scrlbe försokt sig. Hans förnämsta arbeten åt detta håll äro: Carlo Broschi, Juditlh, Den anonyma älskarinnan, Kuterkung, Maurice och Piquillo Alhaga, för hvilken journalen Le Swele,1 hvars följetong den törst blet synlig, betalade honom 60,000 fres. I denna riktning har han dock varit mindre lycklig, ty stilen har alltid varit 5cribes svagaste sida. På scenen ötverskyla de med så mycken fyndighet uppspunna och på ett så ötverraskande sätt lösta dramatiska eller komiska förvecklingarne alla bris.er, men i hans romaner saknar man den harmoni och den tormskönhet, som man så mycket måste beundra hos George Sand och Jules Handeau, Scribe hörde till de några gynnade, hvilka förvärfva sig en betydlig törmogenhet genom sin författareverksamhet, och han förvärfvade den på ett fullkomligt hederligt sätt; ingen af hans mångfaldiga medarbetare har någonsin beklagat sig otver, alt han skulle sökt göra sig någon fördel på deras bekostnad. Tvertom finnes det flerfaldiga välkända drag at honom, hvilka bevisa hans ädelmod och frikostighet. Hans ärliga inkomster af hans dramatiska arbeten uppgingo till 60,000 fres, och vid sin död efteriemnade han en förmögenhet af mellan tre och fyra millioner. Han egde ett lysande palats i Paris, och i närheten af Ferte-sous-Jouarre besatt han det med all möjlig prakt och beqvämlighet inredda slottet Scericourt, öfver hvars port han hade låtit sätta foljande inskrift: Le theåtre a payt cet asile champåtre, Vous qui passez, merci, je vous le dois peut-etre! och det goda landtfolket i trakten har säkert rasen