Göteborgsposten – 20 mars 1861, sida 2

ee — — — Det är möjligt, hr löjtnant. — Derefter, fortfor Charles, steg du ned i trädgården, der du såg fröknarne de Niorres. Tvenne riktiga englar, värda att vara hustrur, döttrar och mödrar till många sjömän ; de älska mycket, mina löjtnanter! Men det är ej de som oroa mig. — Hvem är det då? — Den der göken. --Han, som dn följde ända hit? — Ja. — Men det är ju samme Saint-Jean, som bar till oss Blanches och Låonores bref. -— Det är möjligt! men han ser på riggen mera ut att vara en fribytare än en hederlig karl. — Nå, sade vicomten, hvad har du då sett eller hört, som kan ingifva dig denna dåliga tanke om Saint-Jean ? —Ah! genmälte Mahurec med en axelryckning, jag har hvarken sett eller hört nå gonting. — Nåja, då... — Men jag har ändå både sett och hört nog. Sjögasten skakade härvid askan ur sin snugga och gjorde mumlande ett slag genom rummet.