Göteborgsposten – 19 mars 1861, sida 2

Hammaren höjdes och sjönk åter hvinande ned; båda kilarne, som hindrat fregatten, flögo åt sidan och det stora skeppet började glida framåt. Hopen tillslöt ögonen: man trodde den djerfve sjömannen skulle vara alldeles krossad. Skeppet rusade ned i basinen, som skummande mottog detsamma, och reste sig efter en stund åter. Den djerfve sjömannen syntes nu hängande på ett rep, hvilket lyckligtvis hängde ned från relingen och hvaraf han vetat att i rätta ögonblicket begagna sig. Alla åskådarne utstötto ett dånande glädjerop. DHerbois och de Renneville voro räddade: de hade icke kunnat se hvad som passerat, de visste ej hvilken fara de lupit eller deras räddares uppoffrande tillgifvenhet. När man förde honom alldeles genomvåt : land, tycktes han ej förstå orsaken till den hyllning, för hvilken han var föremål. — Mabhurec! utropade på en gång markisen och vicomten, hvika slutligen underrättats om hvad som skett. — Varen ej rädde! svarade sjögasten och sökte undandraga sig allas på honom fästade blickar! ... jag har inte lidit något hafveri. Man förde vicomten och markisen inföl amiralen och biskopen. Den gamle sjömannen